372. Jag räcker inte till, snart finns jag inte mer (stress)

Ibland rinner vattnet över i bägaren, ibland tippar glaset och ibland faller allt. Jag vet inte vart jag ska börja och jag vet inte vart det började. Hur kan allt gå från bra till dåligt, från positivt till negativt av bara några vindslag? Av bara några pustar av andetag?

 

Jag saknar, jag gråter, jag faller, jag ramlar. Jag skrattar, jag älskar, jag flyger, jag svävar. Allt på samma gång, åt samma men ändå olika håll.

 

Jag satsar men slutar att kämpa, jag springer men saktar ständigt ner farten, jag når men är ändå så långt ifrån. På något konstigt sätt är det aldrig tillräckligt att bara vara, att bara var jag. På något konstigt sätt lyckas allt ändras från dag till dag, ena dagen är jag lyckligast i världen och andra orkar jag inte mer. Vissa dagar svävar jag på moln, andra finns inte längre molnet men det är långt ifrån mark.

 

Jag ska fixa betygen, fota som jag alltid borde göra, skriva med allt som gör ont i hjärtat och allt som finns i hjärnan, socialisera mig som aldrig förr, spendera och uppskatta tiden med nära och kära, jobba, kämpa men också bara vara. Bara vara jag.  Jag ska hitta tiden som inte räcker till, jag har gått till tjejen som inte gjorde något till den som gör allt, som alltid har saker på schemat och som inte hinner med.

 

Det ska bli bättre men jag behöver tid, behöver tid att tänka och bara vara, men vad ska jag göra när bara vara, inte räcker till, när inte jag räcker till?

 

”Sakta ner” ”Sluta bry dig så mycket” ”En dag du kanske inte kommer upp ur sängen och då blir det svårt att komma upp” ”Du kommer gå in i väggen” ”Jag vill se din kreativa sida”

 

 

Jag vet vart mina räckvidder slutar och jag vet när jag måste sakta ner, jag vet att jag inte räcker till i detta nu men jag försöker bara vara jag ett tag, för jag har tappat mig på vägen. På vägen med allt jobb, sociala och effektiva kreativa. Jag svävar på moln men faller sekund för sekund längre ner och räcker inte längre, räcker inte mer.

 

Det ska bli bättre och det kommer det bli, men idag när pressen blev som pistol mot tinning och som kniven mot strupen, det var då det föll. När jag inte räcker till, inte ens på säkra kort då är jag långt bort, längre bort än vad jag varit innan.

 

Jag saknar, jag gråter, jag faller, jag ramlar. Jag skrattar, jag älskar, jag flyger, jag svävar. Allt på samma gång, åt samma men ändå olika håll. Sekund för sekund faller jag längre ner, men lyfts av det moln jag svävar på. Når, men räcker inte till. Svävar men faller. Älskar men saknar. Skrattar men gråter. Är glad men kan inte le. Det börjar tippa över och snart finns jag inte mer.

 

Vart är jag? Är jag här? Är det jag?  För jag svävar men faller, åt samma men ändå olika håll.

 


Kom ihåg mig?