359. Du ser inte alltid det som finns framför dig

Canon EOS 600D + EF 50mm f.1,8 + Photoshop CS6
 
Det finns mycket vi tar förgivet. Människorna runt omkring oss, de saker vi har och den tiden som man tror är evig.
 

Jag gör det också, om och om igen har jag varnats om att inte ta saker och ting förgivet, men lika fort glömmer man bort det igen.

 

Det kommer en dag, du ligger i sängen och någon kommer in. Personen sätter sig bara en liten bit ifrån dig, på samma säng som du slö surfat flera timmar på. Personen öppnar munnen och bara sekunder senare faller tårar längst dina tidigare torra kinder och leendet du haft från en bra dag försvinner. Något har hänt och aldrig igen kommer något någonsin vara som förut. Någon du tidigare tagit förgivet, finns inte längre där och hela din färglada värld vänds upp och ner och blir svartvit. Vart tar man vägen när ingenting står rätt till och det finns ingenting du kan göra för att ändra det? Vad gör man när allt du tidigare känt en trygghet i, försvinner? Vad ska man göra när ingenting kan bli värre, för det du fruktat mest, hände?

 

Man kan säga att det är som en täppt näsa. Innan var allt normalt men nu känner du inte längre någon doft. Allt du vill är att det ska vara som innan, och nu uppskattar du äntligen det som tidigare varit normalt. Väl efter att allt blivit bra, glömmer du bort det lika fort som det kom, och utan att titta tillbaka; tar du det som kallas normal, förgivet. Du glömmer bort och slutar uppskatta det lilla, det lilla som gör det stora. Det som var så normalt att du inte insåg att det var där, det som alltid funnits och som du aldrig någonsin trodde skulle försvinna, försvann. 

 
 
Alma

så fint skrivet.


Kom ihåg mig?