"Du är inte deprimerad, det är bara keligt väder"

Jag orkar inte längre höra hur människor förminskar den psykiska ohälsan. När jag har ångest, när det svider i min mage och tårarna bränner i halsen, då orkar inte jag höra att jag ska rycka upp mig. Jag vill inte höra att det kommer bli okej eller att jag inte ska tänka så, för det hjälper inte mig. Inte där och då, inte nu heller för den delen. Jag är helt enkelt trött på att den psykiska ohälsan, som blir förminskad, ständigt och alltid.

 

 

Man säger att depression är som en förkylning för själen för det är lika vanligt. Depression är dock inte den enda psykiska ohälsan som finns, det vanligaste i Sverige är även ångest och panikångest. Personligen har jag många i min närhet som har lidit och fortfarande lider av psykisk ohälsa. Jag vet samt känner många som på ett sätt eller det andra påverkats av dess konsekvenser.

 

Studier visar att cirka 25 procent av svenska kvinnor och 15 procent av männen har psykiatriska besvär som t.ex. ångest. Dessa procent motsvarar runt 1,4 miljoner människor. Det är dock fortfarande tabubelagt och bidragande faktorer är fördomar och folks negativa attityd. Upp till 1 av 2 personer kommer någon gång i livet drabbas av någon storts psykiska ohälsa och visst är det ganska sjukt? Om inte du drabbas, kan det vara din förälder, din kompis, din partner eller vem som helst som du möter en vanlig dag. Varje dag möter du människor som drabbats eller påverkats av psykisk ohälsa. Frågan är bara, vem? Men fortfarande, trots alla studier med hög statistik om hur många som drabbas, så är detta fortfarande tabubelagt.

 

Det handlar inte om att det är något fel på dig, och du är inte ensam eller konstig.För den psykiska ohälsan är vanlig men tyvärr väldigt tabubelagd.Sommaren 2013 var jag på psykiatrisk öppenvårdsanstalt, inte för min egen hälsa, men för min brors. Efter ett självmordsförsök kunde inte mina föräldrar längre klara av det på egen hand, att hålla sitt barn friskt och vid liv. Jag vet inte mycket om vården, för jag såg aldrig hur arbetet var i akuta situationer och jag var inte heller på akuten för att se hur det var där. Allt jag såg var personal som spenderade större delen av sina liv där för att se till att personerna som var inlagda skulle bli bättre, jag såg hur man försökte få mat i en tjej som led av anorexia, jag såg en tjej som var helt tom och gick med huvudet rakt ner och jag såg min bror och lidandet i min familj. Jag försöker alltså berätta vad jag bevittnat och varit med om, inte för att någon ska tycka synd om mig eller någon annan utan för att alla måste förstå; psykisk ohälsa är det största folkhälsoproblemen vi har, och skall inte förminskat eller normaliseras. Det är inget litet problem, och det växer dag för dag, hos personer och i samhället.Psykisk ohälsa är något av de vanligaste som finns men fortfarande är det tabubelagt och det gör vårdandet väldigt svårt. Dessutom är det väldigt få som tar psykisk ohälsa seriöst, vilket är synd, för trots att det inte syns att man mår dåligt betyder det inte att det är mindre verkligt, för det är mycket verkligt och det händer, här och nu.

 

Det som är synd är att ingen märker det, ingen tar en extra titt på en person och frågar ”hur är det med dig egentligen” och vill ha ett ärligt svar. Alla är för upptagna för att förstå och inse att personer som kanske ser allra gladast ut, kan vara den som är mest sorgsen. Min bror gick inte till skolan under kanske ett halvår, var det någon som märkte det? Nej. Han gick upp som om han skulle till skolan, gick en lång promenad tills mamma och jag lämnat hemmet. Pappa var alltid hemma eftersom han då var arbetslös. Under dagen satt min bror i bastun i vår källare och väntade ut tiden tills han kunde komma hem. Det var ingen som rapporterade hans frånvaro, ingen märkte mönstret, inte ens efter flera veckor. Tycker du fortfarande att psykisk ohälsa är något att skämta om? Att inte prata om och förminska när någon verkligen öppnar upp sig? Tycker du det, med handen på ditt hjärta? Är det okej?

 

Jag är så trött på att människor inte ser det allvarliga, och jag är trött på att människor förminskar den psykiska ohälsan för att den är ”osynlig” och därför inte märks av. Sluta förminska ångest genom att säga till din kompis att hen inte ska tänka så eller att hen inte ska känna så. Sluta förminska depression genom att be någon att rycka upp dig. Sluta försökte prata ”vett” i någon som har en panikattack, för i den stunden är det värsta du kan göra, att röra och försöka lugna den. Sitt bredvid och visa ditt stöd, andas med personen i lugn och ro. Visa att du bryr dig, att du finns där och att du vill göra ditt bästa för att hjälpa. Försök få personen att söka hjälp trots att det är det största och jobbigaste steget, att erkänna. Att acceptera och berätta både för sig själv, men också för andra.

 

Nu är jag trött på detta ständiga förminskande, för det borde inte förminskas, speciellt inte när det är ett av våra största folkhälsoproblem. Sluta säga att jag ska ändra mitt tankesätt när jag har ångest, sluta använda depression som ett begrepp över att vara less på vädret. Sluta förminska detta för det är inte okej. Lika väl som jag, kan du drabbas. Du har garanterat en person i din närhet som lider av någon sorts psykisk ohälsa, frågan är bara vem?

 

Jag mår inte bra, men det är okej, det kommer bli okej… Såsmåningom.

 
 Canon eos 600D + 50mm f; 1.8
Alma

Så jävla bra inlägg. Så. Sjukt. Bra. Det är så himla viktigt detta, det funkar inte att inte prata om det. Vi måste, annars blir det bara värre. För några år sedan, gick nog i åttan, kanske nian, hade jag problem med magen, mådde illa varje kväll i flera månader, och sedan konstant, dygnet runt i flera veckor. Trodde aldrig att jag skulle må bra igen och jävlar vad det slog till mentalt. Kände mig bortkopplad från min egen kropp, ett tomt skal som vandrade runt, men som inte var närvarande. Fick panikattacker flera gånger då jag fick svårt att andas och usch, det var så jävla hemskt. Då pratades det aldrig om psykisk ohälsa och det är först nu i efterhand jag förstått att jag inte bara mådde dåligt fysiskt, utan också mentalt och att de båda faktorerna påverkade varandra otroligt mycket. Jag mådde bara dåligt en väldigt kort tid, och det är fruktansvärt att människor lider som jag och värre - varje dag. Uschuschusch, jävla värld att tabubelägga viktig skit.

Svar: Åh tack Alma! Tycker det är så sjukt hur man inte fokuserar på mer kunskap för unga angående detta, kände ångest i fyra år men inte visste jag vad det var? Inte visste jag vad som pågick när min bror mådde dåligt där i början? Hatar att jag ens behöver skriva om det, det borde redan vara tillräckligt med fokus, det borde finnas kunskap samt bättre vård. Håller med, jävla tabubelägg!
Moa Andreasson

Fiskefrun

Inledningen kändes väldigt träffande. Klassiker hos mig är att få höra:
"Ja, men det här klarar väl du! Du som är så bra och så duktig!"
Som om det bara var att bestämma sig att börja må bra och vips så händer det bara.

Svar: Typiskt folk som inte förstår, tyvärr fattar inte människor att det är mer seriöst :/
Moa Andreasson

Anna

Vilket otroligt bra inlägg fina du!

Svar: Tack så mycket!
Moa Andreasson

VIKTOR

JA, AGREE TILL 100 %!!!

Svar: Tack! :)
Moa Andreasson

rememberthiis.blogg.se

Otroligt bra inlägg! Det är sjukt att vi inte kommit längre än såhär 2016. Att en del folk som aldrig drabbats absolut inte kan ha någon förståelse medans dem har all förståelse för tex cancer trots att dem aldrig drabbats av det, för det finns ju "på riktigt" och är "inger man styr över själv" . Folk vet verkligen för lite!

Svar: Helt sjukt då det sägs att varannan person en gång i livet kommer drabbas :/
Moa Andreasson


Kom ihåg mig?