428. Framtiden

Längesen jag vet, men jag har funderat en del, tagit ledigt en del och varit jag. Tänkt på saker, kanske för mycket och andra lite för lite. Har känt saker, varit på min högsta höjd om jag får tro, någonsin men samtidigt i lyckan finns olyckan. 
 
Jag har funderat en del och mycket berättar jag inte här. Detta är väl det som rör er, ni som får ta del av den officiella jag;
 
Jag älskar att fota, I do. Jag har fotat och drömt om att bli fotograf sedan 2009, det är 7 år, jag är bara 17. 
 
Jag älskar också att skriva, den drömmen har funnits längre och länge fått ligga på is. Jag är 17 år och har skrivit sedan jag kunnat det. Utvecklingen av mitt språk har gått och blivit hög, jag kan allvarligt sitta och läsa mina egna saker i timmar för att jag blir så glad, så nöjd. I don´t do that med foto.Svengelskan är något ni får leva med i detta inlägg. 
 
Jag är den personen som har sjukt många drömmar och mål för mig själv, som inte låter någon vara ett hinder, because if you are, you are gone. Jag låter ingen stå i vägen för vad jag vill, inte vänner eller familj, i situationen där känslor spelat roll skulle jag alltid välja mig och det jag drömmer om. Men jag har tänkt en del, varje gång något blivit på en seriös nivå, varje gång det blir en tävling eller något man jämför sig i, har jag lagt av. There is no fun in comparing yourself with others, it´s not. 
 
Fotograferandet har vuxit till att bli något jag velat satsa på helhjärtat, men i praktiken av drömmandet har glädje försvunnit. Jag skrev ett inlägg förra året angående hur jag knappt fotade och inte fann glädjen i det på samma sätt, jag ljög för mig själv och valde att tro de som sa att det går över. Det borde jag inte gjort. 
 
Jag älskar att fota, så missförstå mig inte när jag säger att det inte är lika kul, jag mår skitbra när jag gör det och finner en extrem lycka i det jag gör och vet att jag kommer göra. Although, ångesten finns och förstör lycka i det som får en att må bra. Jag känner ångest inför fotograferingar ibland, ibland under och ibland efter, depends on. Jämför jag då med skrivandet så känner jag endast ångest när jag inte gör det. 
 
Jag älskar dessa två saker och vill iinte leva ett liv utan dessa två ting i mitt liv, MEN jag har tänkt att jag nog hellre helhjärtat satsar på skrivandet. Fota vill jag fortfarande men hellre i en kombinition med skrivandet. 
 
Häromdagen läste jag i ett Elle Magasin, jag blev så sjukt inspirerad av dess fotografier och layout. Sjukt fint. 
 
Om du fortfarande läser är du nog lite lost, för det är jag. Jag vet inte vad jag vill riktigt, vill skriva, vill fota, vill jobba med magasin som Elle och Vouge. Orkar nog bara inte sätta någon press längre på mig sjäkv, att jag MÅSTE fota, eller MÅSTE skriva. Det är pressen som får mig att vägra och stanna till. Jag vet inte, försvinner kanske härifrån ett tag igen, behöver jobba på egenhand för att hitta det jag vill innan jag väljer att bli offentilig med mitt jobb. 
 
Tänk: mode, ljusa färger, mönster. Tänk: känslosamma texter och långa sådana. 
 
Vi hörs vi ses, ni märker. 

Kom ihåg mig?