437. Pussy grabs back

Igår var den 21:a Januari 2017. Dagen efter att USA:s nya president, Trump svurits in. 
 
Igår stod människor över hela världen upp för allas rättigheter och att vi inte tar någon skit. Igår blev en dag för oss att visa att vi inte längre tolererar att leva under förtryck och nedvärdering på grund av könsidentitet, sexualitet eller hudfärg. Kvinnor, män, icke binära. Unga och gamla. Igår gick alla samman för att förmedla en och samma sak: Alla är lika mycket värda. 
 
Att vara USA:s president är att vara en av världens mäktigaste människor och dessvärre är Trump nu det. Han står för saker många av oss aldrig trodde en ledare skulle stå för. Han är kvinnofientlig och rasist. En sådan person ska aldrig någonsin få sitta i den position han nu har. Jag är medveten om att media reflekterar honom som den person vi ser och att Obama reflekterades tvärtom, men orden har ändå kommit ur hans mun och är inte vrida på diverse olika sätt. 
 
Igår gick alla samman för att förklara hur vi inte vill ha honom som ledare samt att vi inte vill leva i en värld där förtryck finns. Jag är så stolt över alla som protesterade och stod upp för det ingen skulle stått upp för, för 100 år sedan. Jag önskar jag kunde deltagit på något sätt så detta blir mitt vis. Jag vill visa att jag är allt annat än okej att ha en sådan person i den makten och att jag inte tänker acceptera hur någon människa uttrycker sig så som han gör. Pussy grabs back och vi kommer vinna kampen. Vi förlorade valet, men inte kampen. Ha det i minne och stå upp varje gång någon trycker ner. 
 
Detta handlar inte endast om Trump, det handlar om rättigheter som vi alla har. Varje gång någon uttrycker sig rasistiskt, homofobiskt, kvinnofientligt osv. stå upp och säg till. Höj rösten och låt aldrig någonsin någon sänka
dig eller någon annan. 
Bilder från Weheartit

430. Summering 2016

Ännu ett år och nu är 2016 inte mer än minnen. 
 
2016 var ett år jag påbörjade med förväntningar och förhoppningar. Året började med kaos och det är väl lite ett ord som också beskriver året väldigt bra. Jag har varit otroligt lycklig under vissa perioder men också otroligt ledsen under andra. Utan att tveka kan jag tyvärr säga att jag gråtit mig till sömns fler gånger än vad det finns fingrar på mina båda händer. 2016 var det året som blev otroligt känslosamt och jag upplevde mycket jag aldrig varit med om innan men också ett år som gjort det klarare för mig vad jag vill och hur jag vill leva mitt liv. 
 
Saker som hände 2016: Spenderade en hel del i Halmstad, arbetade med psykisk ohälsa som fotoprojekt som jag tror upplyste en del okunniga om det, skrev krönikor som tex. denna och som blev väldigt uppskattade. Jag började och avslutade en praktiska delen av mitt gymnasiearbete, insåg vad jag ville inrikta mig på inom fotografering. Jobbade på Gekås samt blev anställd som fotograf på Vagabond. Stressade och jobbade för mycket. Skrattade tills magen gjorde ont, grät till tårarna var slut. Kände en del, försökte komma över det, kände mer. 
 
2016 i bilder:
 
 
Året började och jag fotograferade regelbundet. Självporträtt, personporträtt (Yrke), macro samt en reklambild till en uppgift i skolan. En annan uppgift var att skildra frihet i en bild, jag ville skildra yttrandefrihet och nedre mitten bilden blev resultatet. 
 
 
Jag avslutade mitt avslutningsprojekt i kursen Foto 3 som handlade om psykisk ohälsa. Det ni ser är två av 5 personers porträtt. En seriös bild, en med glädje samt en närbild. Det för att skildra allvaret men att det också finns andra sidor av psykisk ohälsa, att det både finns bra och dåliga dagar alternativt en version av sig själv man visar utåt men en annan man känner på insidan. I April hade vi en utställning på detta och många påpekade hur viktigt mitt arbete var samt att jag hade fått dem att förstå vad psykisk ohälsa är med hjälp av mina informerande lappar bredvid porträtten. 
 
 
 
Våren kom och jag var ute och fotograferade. 
 
 
Precis som varje år gjorde jag en "30 day challenge" där jag i 30 dagar fotograferar ett självporträtt per dag. Detta var något som var väldigt lägligt för mitt mående då det fick mig att tänka på lite annat än det som pågick just då. 
 
 
Fotografier under Maj. Klassresa till Borås djurpark, omoraliskt men roligt att se djur och testa att fotografera dem. Se flera här. Under lektioner fotograferade vi varandra och jag fotograferade Emilia, en uppgift som senare blev en inspiration till mitt gymnasiearbete. Min bror skulle ta studenten och jag ville gå ut för lite porträtt. 
 
 
Bal och student skedde och bara en vecka senare fotograferade jag mitt första bröllop. 
 
 
Blandat från året Januari till Juli. Jag gick på bio och såg Suffragette, en film om hur feminismen tog start som en militant rörelse ledd av kvinnor i England, kallade Suffragetter. Firade bästa vän som fyllde 18, spenderade tid med dem genom att gå ut och gå för att bara prata. Åkte till Båstad för att se Hov1 under Summer On (slutade med att jag och Elin missade dem med 15 sekunder). Spenderade tid i Halmstad. Hade "photoshoot" men vårt squad i skolan. Upplevde lycka och olycka. Grät av glädje men också av sorg. Upplevde den värsta ångesten jag varit med om och hann inte ens öppna ögonen när jag vaknade innan jag grät. 
 
 
 
Året fortsatte och att fotografera fanns inte alls alternativt inte mycket. Det enda fotande jag inprincip gjort under sista halvåret var ett andra bröllop och gymnasiearbetet (som förblir hemligt tills vidare). Jag gav Joel en resa till London som vi gjorde under hösten, då flög jag dessutom för första gången. Blev ambassadör för min skola och deltog därför på gymnasiemässan. Fortsatte med "photoshoots". Åkte till Båstad för att påbörja mitt gymnasiearbete med Adela, där lärde vi känna varandra bättre och det blev helt klart en av de finaste dagarna sommaren 2016. Åkte även till Karlskrona för första gången.
 
Sista halvan av 2016 var helt okej. Dessvärre har hela 2016 bestått av stress och arbete vilket gör att jag faktiskt inte riktigt kommer ihåg detta året. Kan inte säga vad det bästa var under 2016 förutom att jag valde att  priortera min psykiska hälsa, dessvärre resulterade det i att jag tyvärr glidit ifrån många av mina vänner. En av de bästa dagarna spenderades i Halmstad ätandes jordgubbar vid Nissan. Det sämsta med 2016 har varit stress, ångest och alla gånger jag gått itu och gråtit tills tårarna var slut. 
 
 
 

Brev till Moa 2017

Till Moa 2017

Först och främst hej, vem du råkar vara vid denna punkt

Med förhoppningar kommer sällan framgång, oftast blir man endast besviken som jag försöker nu säga till dig att tänka lite. Detta brev kommer upp samma dag det skrivs men också ett år efter, tänk lite nu.

När det gäller dig själv , vem du är och vart du vill så ta det lugnt. Förändringar sker, händelser sker som skapar den du kommer vara. Målet har alltid varit att vara den bästa versionen av dig själv du kan vara, sträva efter det istället för speciella mål. Att såra folk påvägen är ingenting jag eller du vill men ibland kan fallet bli så i alla fall.

En fråga: Kärlek?

Är det fortfarande samma sak? Att relationer inte håller eller har någon övertalat dig att ge det ett försök? Är det rätt person?

I dagsläget handlar det mycket om principer och muren som du byggt. Principen om att personen som står i vägen för din dröm står svag och oavsett vem det är på andra sidan ska du aldrig vika din röst och din plan. Muren du byggt upp för att inte släppa in någon, trots att det står någon och knackar på. Du vill släppa in men efter andra brytna löften känns det inte värt att ens ta chansen om att någon kanske en dag river den mur du kämpat så för att bygga upp.

Jag hoppas dörren öppnas men på samma gång, håll den stängd.

När det gäller vänskap så är det samma sak som gäller som alltid; den som glömmer dig, glömmer du. Akta dig för de som inte respekterar dig och de som inte bryr sig om din närvaro. Skit i dem som snackar skit och håll kvar i dem som vill dig väl, som håller sin rygg och som hjälper dig när du faller.

Om vi ska ens nämna fotograferingen i detta brev så finns det inga krav, jag hoppas i dagsläget att du i alla fall försöker och arbetar dig upp igen. Att egna längre projekt är igång istället för engångs fotograferingar.

Det jag egentligen vill säga med detta är att jag hoppas du är okej, att du står på stadiga ben och att din vilja leder dig dit du vill vara. Ha det bra!

400. Tillbaka till en verklighet

Canon eos 600D + 50mm f; 1.8 
 

Jag kan inte mer än försöka

Men försöka räcker inte till

Jag vet väl vad du vill

 

Tillbaka till en verklighet

Det jag trodde det va

Det var det inte, det var det du sa

 

Det borde inte varit så lätt

Det som kändes så rätt

Att lämna allt

Du kanske tycker det är ballt men jag kallar dig nonchalant

 

Jag kan inte mer försöka

Försöker att föröka den tid vi redan haft

Den tid jag vill vi ska ha

396. Vad är egentligen självporträtt?

Canon eos 600D + 50mm f. 1,8
 
Frågan jag ställt mig själv flera gånger är: "vad är egentligen självporträtt?". För många tolkas det som en bild av dig, du är den som fotar och den som agerar modell. Men ett självporträtt kan också vara en bild av dig, alltså en tolkning av dig själv, alternativt en skildring av händelser du varit med om osv. Ett självporträtt kan vara rent fysiskt men också psykiskt. Det som finns på ytan men också det som finns inuti. 
 
Dagens bild kom fram efter några timmars försök att fixa med växter, blommor osv. Jag hittade ett fotografi jag tagit i Göteborg men lång slutartid. Det framstår varken i min blick och kanske inte heller i den del av fotografiet som syns men dagens bild får representera lite mer än bara yta. Rörelser och ljus formar för mig en känsla av stress, att saker ska bli gjorda. Är det en egenskap jag ogillar med mig själv är det stressen, för jag vet att den långsamt dödar mig och många andra. Stress kan döda en, och det är min rädsla. Här möter yta det som finns inuti, detta är jag och så kanske jag kommer förbli. 
 
Jag ska försöka gå lite djupare in på självporträtt, inte bara ha en bild där jag står. Är det något jag vill fånga och skildra är det insidan och det jag fått vara med om, jag utmanar mig själv nu att ta tag lite i det som är inuti. Det kanske inte sker imorgon, men låt det bli en större inblick av mig själv, hur jag ser ut är kanske inte lika intressant. 

395. Provocerande sexism

Canon eos 600D + 50mm f. 1,8
 
Jag hatar hur folk uppmuntrar sexism och anti-feminism. Att jag går in på tex. facebook för att då se ett inlägg från någon som berättar hur jobbigt det är att vara man, speciellt efter en lång arbetsdag. Att man kommer hem, frun har inte gjort maten och fjärrkontrollen ligger för långt bort. Jag vet detta inlägg var ren sarkasm men jag förstår mig inte på det. Jag anser att prokation är roligt men inte när det gör att massor av män går i gång för att ärlig berätta hur de hatar feminism och erkänner deras gömda sexistiska åsikter. Många av dessa är också gjorda på sarksam, jag vet också att många är ren ärlighet och idioti. 
 
Jag anser att man kan använda sig av detta som provocering, men till en viss gräns. När man märker att flera hakar på och väljer att yttra sina anti-feministiska tankar får jag faktiskt nog. Jag vill faktiskt ge upp lite på mänskligheten när jag läser hur någon tycker att kvinnor skall så i köket eller hur man inte förstår feminism. Hoppet inom mig att människor har intelligent sjunker snabbt när jag inser att det faktiskt finns dessa människor som ärligt tycker och tänker såhär.
 
"Tycker det är tråkigt att du inte tycker mina åsikter spelar någon roll"
 
- Nej det gör inte dem. När något någon säger grundas på sexism, anti-feminism, homofobi, nazism eller rasism så spelar det ingen roll vad du har att säga, för du har redan förlorat min respekt. 
 
Jag bryr mig inte om att du driver med mig, men att du inte erkänner att du faktiskt inte menar det, då gör du dig själv till åtlöje. 
 
Det jag skriver kanske låter lite paradoxalt för er som känner mig eller läst tidigare feministiska texter. Jag har sagt, precis som många andra unga feminister att killar är skräp. Men jag har faktiskt ett belegg bakom det begrepp, och det faktum att en femårig flicka kommit på det; det gör det fakitkst bra roligt. När jag säger killar är skräp menar jag en generell nivå, inte individ nivå. Men när jag skriver i denna tråd som fanns på facebook märker jag att ingen bryr sig vem du är eller hur du är. Är du kvinna, ska du stå i köket punkt slut. 
 
När jag säger att kvinnor sågs och fortfarande i vissa fall ses som objekt, menar jag inte att män inte kan göras detsamma med. När jag säger att män våldtar kvinnor, säger jag inte att kvinnor inte kan våldta eller att män inte kan våldtas. Jag kan min statistik och den säger generellt att det är män som våldtar (läs 98%) och generellt kvinnor som våldtas (detta pga tabubelägg angående våldtagna män och att man inte vågar anmäla pga machokultur). 
 
Jag bara hatar sexismen som fortfarande lever, att man inte bryr sig om någon annans problem än sina egna. Jag hatar, jag verkligen hatar att det finns en slags kamp mellan könen, och jag hatar att många gör att feminism får en negativ klang. Feminism är något av det bästa vi har, det borde vi bevara och uppskatta, att det finns. Att något, alltså feminism, finns för att tala om vad som är rätt och fel. Att feminism vill visa hur mycket bättre det hade varit, om alla var feminister och stod för jämställdhet. Att feminism är jämställdhet. Att feminism är allt annat än sexism, homofobi, nazism och rasism. 

"Du är inte deprimerad, det är bara keligt väder"

Jag orkar inte längre höra hur människor förminskar den psykiska ohälsan. När jag har ångest, när det svider i min mage och tårarna bränner i halsen, då orkar inte jag höra att jag ska rycka upp mig. Jag vill inte höra att det kommer bli okej eller att jag inte ska tänka så, för det hjälper inte mig. Inte där och då, inte nu heller för den delen. Jag är helt enkelt trött på att den psykiska ohälsan, som blir förminskad, ständigt och alltid.

 

 

Man säger att depression är som en förkylning för själen för det är lika vanligt. Depression är dock inte den enda psykiska ohälsan som finns, det vanligaste i Sverige är även ångest och panikångest. Personligen har jag många i min närhet som har lidit och fortfarande lider av psykisk ohälsa. Jag vet samt känner många som på ett sätt eller det andra påverkats av dess konsekvenser.

 

Studier visar att cirka 25 procent av svenska kvinnor och 15 procent av männen har psykiatriska besvär som t.ex. ångest. Dessa procent motsvarar runt 1,4 miljoner människor. Det är dock fortfarande tabubelagt och bidragande faktorer är fördomar och folks negativa attityd. Upp till 1 av 2 personer kommer någon gång i livet drabbas av någon storts psykiska ohälsa och visst är det ganska sjukt? Om inte du drabbas, kan det vara din förälder, din kompis, din partner eller vem som helst som du möter en vanlig dag. Varje dag möter du människor som drabbats eller påverkats av psykisk ohälsa. Frågan är bara, vem? Men fortfarande, trots alla studier med hög statistik om hur många som drabbas, så är detta fortfarande tabubelagt.

 

Det handlar inte om att det är något fel på dig, och du är inte ensam eller konstig.För den psykiska ohälsan är vanlig men tyvärr väldigt tabubelagd.Sommaren 2013 var jag på psykiatrisk öppenvårdsanstalt, inte för min egen hälsa, men för min brors. Efter ett självmordsförsök kunde inte mina föräldrar längre klara av det på egen hand, att hålla sitt barn friskt och vid liv. Jag vet inte mycket om vården, för jag såg aldrig hur arbetet var i akuta situationer och jag var inte heller på akuten för att se hur det var där. Allt jag såg var personal som spenderade större delen av sina liv där för att se till att personerna som var inlagda skulle bli bättre, jag såg hur man försökte få mat i en tjej som led av anorexia, jag såg en tjej som var helt tom och gick med huvudet rakt ner och jag såg min bror och lidandet i min familj. Jag försöker alltså berätta vad jag bevittnat och varit med om, inte för att någon ska tycka synd om mig eller någon annan utan för att alla måste förstå; psykisk ohälsa är det största folkhälsoproblemen vi har, och skall inte förminskat eller normaliseras. Det är inget litet problem, och det växer dag för dag, hos personer och i samhället.Psykisk ohälsa är något av de vanligaste som finns men fortfarande är det tabubelagt och det gör vårdandet väldigt svårt. Dessutom är det väldigt få som tar psykisk ohälsa seriöst, vilket är synd, för trots att det inte syns att man mår dåligt betyder det inte att det är mindre verkligt, för det är mycket verkligt och det händer, här och nu.

 

Det som är synd är att ingen märker det, ingen tar en extra titt på en person och frågar ”hur är det med dig egentligen” och vill ha ett ärligt svar. Alla är för upptagna för att förstå och inse att personer som kanske ser allra gladast ut, kan vara den som är mest sorgsen. Min bror gick inte till skolan under kanske ett halvår, var det någon som märkte det? Nej. Han gick upp som om han skulle till skolan, gick en lång promenad tills mamma och jag lämnat hemmet. Pappa var alltid hemma eftersom han då var arbetslös. Under dagen satt min bror i bastun i vår källare och väntade ut tiden tills han kunde komma hem. Det var ingen som rapporterade hans frånvaro, ingen märkte mönstret, inte ens efter flera veckor. Tycker du fortfarande att psykisk ohälsa är något att skämta om? Att inte prata om och förminska när någon verkligen öppnar upp sig? Tycker du det, med handen på ditt hjärta? Är det okej?

 

Jag är så trött på att människor inte ser det allvarliga, och jag är trött på att människor förminskar den psykiska ohälsan för att den är ”osynlig” och därför inte märks av. Sluta förminska ångest genom att säga till din kompis att hen inte ska tänka så eller att hen inte ska känna så. Sluta förminska depression genom att be någon att rycka upp dig. Sluta försökte prata ”vett” i någon som har en panikattack, för i den stunden är det värsta du kan göra, att röra och försöka lugna den. Sitt bredvid och visa ditt stöd, andas med personen i lugn och ro. Visa att du bryr dig, att du finns där och att du vill göra ditt bästa för att hjälpa. Försök få personen att söka hjälp trots att det är det största och jobbigaste steget, att erkänna. Att acceptera och berätta både för sig själv, men också för andra.

 

Nu är jag trött på detta ständiga förminskande, för det borde inte förminskas, speciellt inte när det är ett av våra största folkhälsoproblem. Sluta säga att jag ska ändra mitt tankesätt när jag har ångest, sluta använda depression som ett begrepp över att vara less på vädret. Sluta förminska detta för det är inte okej. Lika väl som jag, kan du drabbas. Du har garanterat en person i din närhet som lider av någon sorts psykisk ohälsa, frågan är bara vem?

 

Jag mår inte bra, men det är okej, det kommer bli okej… Såsmåningom.

 
 Canon eos 600D + 50mm f; 1.8

380. Argumenterande text angående feminism

(Till dig som ska läsa detta: Här har du mitt 18 minuter långa svenska argumenterande tal, varsågod. Hata inte mig, hata världen. Hata det som finns och det som är, gör något istället för att hålla i förtryck och ideal. Om du trots denna text inte är övertygad att feminism är jämställhet och att vi lever i en ojämn värld, kommentera, jag är säker att jag eller någon annan kan förklara för dig att du har fel, för det har du.)

(PS: Edit: Hata mig, gör det, hata världen, gör det. Du vet jag har rätt, du vill bara inte riktigt erkänna dig ha fel:DS)

 

Idag ska jag prata om feminism, målet är att ni också, precis som jag, kommer vara feminister. Ni kanske inte är det nu, men jag vill i alla fall ändra den sned vridna synen många har angående feminism.

 

Feminism är för alla, och inkluderar kvinnor, rasifierade, homosexuella, bisexuella, transpersoner, queerpersoner och icke binära. Feminism är inte manshat utan en reaktion. Feminism existerar för att vi inte är lika privilegade som den vita heterosexuella mannen, men det betyder inte att ni inte gynnas av jämställdhet. Feminism är alltså inte bara för mig som kvinna eller för min homosexuella bror, det är för mänskligheten. Jag är feminist, jag är för jämställdhet, det hoppas jag ni också är.

 

 

Enligt Sifoundersökningen som publicerade av Ekot i Sveriges radio ser sig 47% sig själva som feminister. Enligt 72% är frågan om jämställdhet mycket viktig i samband med politiska val. Dock ökar inte siffran som kallar sig feminister inom alla åldersgrupper. I gruppen män 15-29 år så kallar sig endast 1 av 4 feminist. Många påstår att det är extremt och endast påpekar negativa saker angående män. Många är lika rädda för att kallas feminist som rasist, nazist och homofob, men vad är det egentligen man är rädd för? Att vi ska leva i ett jämställt samhälle? Att bli stämplad som manshatare?   Att vi ska leva i ett matriarkat? Varför är man rädd att stå upp för mänskligs rättigheter?

 

Vissa påpekar att vi redan lever jämställt och att vi har det bra, men det är inte riktigt så. Det finns mer än bara den platsen vi lever på. I Sverige, alltså i den västerlänska kulturen är vi på god väg men fortfarande har vi inte nått det slutresultat som vi alla strävar efter.

 

Det finns många länder där det lider stor brist på jämställdhet och det är främst i utvecklingsländer där fattigdomen är stor. Där handlar problemen klart och tydligt om barnäktenskap, våld mot kvinnor, diskriminering, utbildning och barna- och mödradödlighet.  Ett stort problem är att kvinnor inte får ta plats på arbetsmarknaden och att idealen samt fördomar säger att kvinnan ska vara hemma, ta hand om familjen och laga mat. Detta ideal har suddats ut lite i den västerländska kulturen, men fortfarande är det ett stort problem i övriga delar av världen.

 

Ja vi har det kanske bra, men det kunde varit bättre, eller hur?

 

 

Något man ofta frågar sig själv, är alla män lika? Är alla våldsamma? Svar nej, men;

 

 

Trots att vi bor i Sverige, som är ett av världens mest jämställda land, som har jämställdhetslag och diskrimineringslag samt en relativt bra ekonomi så fattades det 2013, 1170 lagföringsbeslut gällande sexualbrott. Samma år var 98% av de misstänka män. Detta är det Brå som säger, Brå är ett brottsförebyggande råd som då är en myndighet som verkar för att brottligheten ska minska samt tryggheten ska öka i samhället.

 

De säger dessutom att 15% av de sexualbrotten som sker, sker i offrets eller gärningspersonens hem. Så det är alltså inte en sjuk jävel som springer Sverige runt på någon våldtäkts turné, det är alltså män utan mentala problem, män som du och jag ser på stan och som likaväl kan gå här på skolan, varje dag. Det är alltså generellt män som våldtar och som misshandlar och om du inte kan generalistera kan du inte se strukturer, och om du blundar för det, kan du inte heller se de samhällsproblemen som vi levt med och som vi också lever med.

 

Män i stort sätt, män i grupp är förtryckare. Jag hatar män i grupp, men det betyder inte att jag hatar dig och din kompis när ni umgås, det innebär att jag hatar män som förtrycker, som till exempel lägger en sexistisk kommentar och som sedan skrattar åt det. Det betyder inte att jag ser en grupp män i stan och omedelbart hatar dem, jag menar att jag hatar dem som håller i förtrycken. Som objekterar kvinnan, som om vi vore inget.

 

 

Här har vi ett citat som är skrivet av en tjej som heter Louise Winblad, och det lyder såhär:

 

 

Om jag möter dig, du man som inte är en våldtäktsman, som inte tänker kränka mig eller döda mig eller på annat sätt ta tillfället i akt för att du möter en ensam tjej, så är jag ledsen att du blir offer för min rädsla, att jag dömer dig där och då. Att jag har telefonen redo att ringa hem och nyckelknippan i knuten näve. Jag är ledsen att jag misstänkliggör dig bara för att du råkar vara man och ute och gå på samma ställe som jag, men jag har tyvärr inte råd att chansa.

 

 

Och visst är det ganska sjukt, att varje tjej någon gång känt exakt så, att varje tjej någon gång varit i den situationen och tänkt samma tanke och att varje tjej någon gång varit rädda, bara för att vara sig själv.

 

Detta är dock lite paradoxalt, för män kan ju också känna såhär, känna sig rädda och osäkra.

 

Att män våldtas är vanligare än man tror, men att män faktiskt kan våldtas är så oerhört tabubelagt att ingen pratar om det. Till akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset i Stockholm söker sig mellan 600 och 700 kvinnor varje år. Enligt Brottsförebygganderådets statistik anmäldes förra året runt 370 våldtäkter på män och pojkar, men i bedömningen tror man också att det finns ett mörkertal, alltså att ytterst få faktiskt anmäler och att det resulterar i att vi inte riktigt vet hur många män och pojkar som faktiskt utsätts.

 

Förra året gjorde RFSU, alltså Riksförbundet för sexuell upplysning en rundringning där de uppgav sig vara en våldtagen man. Det visade sig att i många landsting rådde det en osäkerhet om vart en våldtagen man kunde få akut hjälp, samt hur en undersökning skulle gå till.

 

Nu har man öppnat en akutmottagning på Södersjukhuset i Stockholm även för män och pojkar, man räknar då med att det kommer in ett par män i månaden. Överläkaren Lotti Helström som jobbar där tycker att det är en fråga om rättvisa samt att männen borde få ett bättre omhändertagande än vad de hittills fått eftersom männens hälsa, både psykiskt och fysiskt påverkas mer än kvinnors.

 

Visst är det ganska sjukt att männens problem blir tabubelagda på grund av machokulturen? Feminism gynnar alltså även männen, då feminism arbetar mot machokulturens normer. Machokulturen är ett skevt ideal som innebär att killar inte ska visa känslor och inte heller prata om det. Det uppmuntrar våld och nedvärderar allt som anses feminint. 

 

Idag är samhället så pass präglat av machokulturen att killar känner sig instängda och det resulterar i mer självmord bland män än kvinnor. Under 2013 tog 1606 människor sitt liv och av dessa var 1107 män och 499 kvinnor. Det är ingen tillfällighet för självmord är ett stort folkhälsoproblem särskilt bland unga män. 2010 var självmord bland män mellan 15-55 år den största dödsorsaken och det låg på 30,1%. En tredjedel av de män som dog 2010 valde alltså att ta sitt liv och det var fler som gjorde det än som dog av fysiska problem eller olyckor.

 

Något jag ofta får höra är att alla feminister är extrimister, men så är det inte riktigt. Från en första början kommer feminism från suffragetterna som var terrorister, det var en extrem rörelse då, men idag är det inte så extremt, det är bara behövligt. Det finns ingen ideologi som inte har extrimister, för extrimister finns från alla håll och kanter, oavsett om det gäller höger eller vänster, liberalism eller socialism. Det är ju inte så konstigt att det finns feministiska extrimister, men långt ifrån alla är det.

 

För dig som tror att alla är extrimister: Feminism är för alla, som om din feminism bygger på att trycka när män och att dem till slut inte ska ha någon som helst rätt i samhället, då är du inte feminist. Du är feminist om du tror på alla lika värde och att alla ska ha samma möjligheter. Alla är inte extrimister, det hoppas jag ni förstår, men att pointera kvinnoförtrycket och att erkänna samhällets problem, det är inte fel.

 

Något annat jag också hör ofta är att feminism är manshat men så är det inte. Feminism är en reaktion på det förtryck feminismen inkluderar har gått och fortfarande går igenom. Det som många tolkar som manshat är en omvändbild på de fördomar som tex. tjejer har emot sig och det är något många feminister använder för att provocera.

 

När någon säger; män borde stanna i garaget, män måste ha kött på benen, inte smala men inte heller tjocka. Män ska ha muskler osv osv

 

Då kallas man för sexist, för man inte tänker på männens känslor. Men egentligen är det ju bara så, att de som säger så, har vänt på bilden av det man får höra, redan som ung tjej.

 

Som Zara Larsson sa: För mig är manshat en förkortning för hatet mot patriarkatet och machokulturen, och det är precis vad det är.

 

·         Det är ett hat som den struktur samhället blivit uppbyggt på

·         Ett hat mot den prestation män och unga killar har på sig, som uppmuntrar till våld och som förnedrar feminina handlingar

·         Det är ett hat som det som resulterar i att fler män tar självmord än kvinnor

·         Det är ett hat mot att en grupp av människor, är mer privilegade än vissa andra

 

Det borde inte spela roll vilket kön eller icke kön du definierar dig som, vilket hudfärg du har eller vilken sexuell läggning för hur dina förutsättningar i livet ser ut. Kvinnohat föder manshat, men manshat är inget samhällsproblem och det dödar ingen, manshat är en reaktion men det är absolut inget hat mot könet eller dig som man som person utan det är endast ett hat mot alla normer som samhället är präglat på.

 

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag hoppas ni förstår lite bättre, att feminism är för alla och att det gynnar alla. Att genom att inte vara feminist, hjälper du patriarkatet samt machokulturen och du hjälper rasism och homofobi. Öppna ögonen och stå upp för människors rätt, stå inte tyst när någon kränker eller förtrycker, stå upp och säg till.

 

Jämställdhet är en perfekt balans och kan inte tippa över, feminism är jämställdhet och det skadar ingen. Feminism är humanism och inte manshat, feminism är för dig och för mig. Jag är feminist, visst är du det med? 

 

(Citat av: Louise Winblad samt några lånade ord och fraser av Zara Larsson)

378. Fade out

 Canon EOS 600D + EF 50mm f.1,8 
 
Jag är tillbaka
 
Jag antar jag hade lite rätt, i att något måste falla bort för att något ska komma tillbaka. 

377. Brev till 2017

Till Moa 2017

Först och främst hej, vem du råkar vara vid denna punkt

Med förhoppningar kommer sällan framgång, oftast blir man endast besviken som jag försöker nu säga till dig att tänka lite. Detta brev kommer upp samma dag det skrivs men också ett år efter, tänk lite nu.

När det gäller dig själv , vem du är och vart du vill så ta det lugnt. Förändringar sker, händelser sker som skapar den du kommer vara. Målet har alltid varit att vara den bästa versionen av dig själv du kan vara, sträva efter det istället för speciella mål. Att såra folk påvägen är ingenting jag eller du vill men ibland kan fallet bli så i alla fall.

En fråga: Kärlek?

Är det fortfarande samma sak? Att relationer inte håller eller har någon övertalat dig att ge det ett försök? Är det rätt person?

I dagsläget handlar det mycket om principer och muren som du byggt. Principen om att personen som står i vägen för din dröm står svag och oavsett vem det är på andra sidan ska du aldrig vika din röst och din plan. Muren du byggt upp för att inte släppa in någon, trots att det står någon och knackar på. Du vill släppa in men efter andra brytna löften känns det inte värt att ens ta chansen om att någon kanske en dag river den mur du kämpat så för att bygga upp.

Jag hoppas dörren öppnas men på samma gång, håll den stängd.

När det gäller vänskap så är det samma sak som gäller som alltid; den som glömmer dig, glömmer du. Akta dig för de som inte respekterar dig och de som inte bryr sig om din närvaro. Skit i dem som snackar skit och håll kvar i dem som vill dig väl, som håller sin rygg och som hjälper dig när du faller.

Om vi ska ens nämna fotograferingen i detta brev så finns det inga krav, jag hoppas i dagsläget att du i alla fall försöker och arbetar dig upp igen. Att egna längre projekt är igång istället för engångs fotograferingar.

Det jag egentligen vill säga med detta är att jag hoppas du är okej, att du står på stadiga ben och att din vilja leder dig dit du vill vara. Ha det bra!

372. Jag räcker inte till, snart finns jag inte mer (stress)

Ibland rinner vattnet över i bägaren, ibland tippar glaset och ibland faller allt. Jag vet inte vart jag ska börja och jag vet inte vart det började. Hur kan allt gå från bra till dåligt, från positivt till negativt av bara några vindslag? Av bara några pustar av andetag?

 

Jag saknar, jag gråter, jag faller, jag ramlar. Jag skrattar, jag älskar, jag flyger, jag svävar. Allt på samma gång, åt samma men ändå olika håll.

 

Jag satsar men slutar att kämpa, jag springer men saktar ständigt ner farten, jag når men är ändå så långt ifrån. På något konstigt sätt är det aldrig tillräckligt att bara vara, att bara var jag. På något konstigt sätt lyckas allt ändras från dag till dag, ena dagen är jag lyckligast i världen och andra orkar jag inte mer. Vissa dagar svävar jag på moln, andra finns inte längre molnet men det är långt ifrån mark.

 

Jag ska fixa betygen, fota som jag alltid borde göra, skriva med allt som gör ont i hjärtat och allt som finns i hjärnan, socialisera mig som aldrig förr, spendera och uppskatta tiden med nära och kära, jobba, kämpa men också bara vara. Bara vara jag.  Jag ska hitta tiden som inte räcker till, jag har gått till tjejen som inte gjorde något till den som gör allt, som alltid har saker på schemat och som inte hinner med.

 

Det ska bli bättre men jag behöver tid, behöver tid att tänka och bara vara, men vad ska jag göra när bara vara, inte räcker till, när inte jag räcker till?

 

”Sakta ner” ”Sluta bry dig så mycket” ”En dag du kanske inte kommer upp ur sängen och då blir det svårt att komma upp” ”Du kommer gå in i väggen” ”Jag vill se din kreativa sida”

 

 

Jag vet vart mina räckvidder slutar och jag vet när jag måste sakta ner, jag vet att jag inte räcker till i detta nu men jag försöker bara vara jag ett tag, för jag har tappat mig på vägen. På vägen med allt jobb, sociala och effektiva kreativa. Jag svävar på moln men faller sekund för sekund längre ner och räcker inte längre, räcker inte mer.

 

Det ska bli bättre och det kommer det bli, men idag när pressen blev som pistol mot tinning och som kniven mot strupen, det var då det föll. När jag inte räcker till, inte ens på säkra kort då är jag långt bort, längre bort än vad jag varit innan.

 

Jag saknar, jag gråter, jag faller, jag ramlar. Jag skrattar, jag älskar, jag flyger, jag svävar. Allt på samma gång, åt samma men ändå olika håll. Sekund för sekund faller jag längre ner, men lyfts av det moln jag svävar på. Når, men räcker inte till. Svävar men faller. Älskar men saknar. Skrattar men gråter. Är glad men kan inte le. Det börjar tippa över och snart finns jag inte mer.

 

Vart är jag? Är jag här? Är det jag?  För jag svävar men faller, åt samma men ändå olika håll.

 

362. Fokus

 
 Canon EOS 600D + EF 50mm f.1,8 + Photoshop CS
 
Jag vet att jag skulle satsa, men allvarligt, ibland kommer faktiskt livet emellan. 
Ibland tappar man fokus. 
Ibland tar annat fokus. 

360. Jag var inte riktigt här

 
 Canon EOS 600D + EF 50mm f.1,8 + Photoshop CS
 

Det jag skriver är en slags förklaring, dels för mig själv men också för andra. Jag har varit ganska borta hela 2015, jag har lagt väldigt mycket åt sidan eller nästan lagt av helt, jag har hittat undanflykter och helt enkelt inte kunnat ta tag i det jag vill. Jag har detta året knappt fotat, när jag ser tillbaka på vad jag har gjort detta år så är summan av dess engagemang och motivation nere vid noll jämfört med förra året. Jag har lagt mina två intressen åt sidan och undvikit att ta tag i att ens försöka. ”Jag orkar inte” ”Imorgon, kanske” ”Det blåser ute” ”Jag vet inte ens vad jag ska skriva” ”Jag orkar inte hämta en penna” ”Minneskortet är fullt, jag orkar inte rensa bland foton” Listan är lång på dessa ursäkter jag gjort under nio månaders tid och nu vill jag försöka men fortfarande är motivationen långt ifrån att vara där den var.

 

Jag ser fotografier överallt, varje dag blir jag inspirerad till projekt eller fotografier jag vill skapa på egen hand, men när jag kommer hem lägger jag mig i min säng, tittar ut genom fönstret och säger till mig själv att jag inte orkar, när jag helt enkelt inte vill. Varje dag drömmer jag om att stå på egna ben, äga mitt helt egna företag med mitt namn och att arbeta som fotograf som dessutom försörjer mig. Varje dag ser jag på min kamera och klumpen i min hals växer. Varje dag skjuter jag upp det jag älskar, inte bara fotandet utan även skrivandet. Varje dag tänker jag något som är relaterat till foto eller den delen av drömmen. Jag orkar inte längre att jag inte orkar, och jag orkar inte längre att jag inte vill. För jag vill, mer och mer för varje dag som går, men min spärr har växt sig och jag finner inte längre mig själv gåendes med kameran i handen och ett leende på läpparna.

 

Jag fotade med min kusin härom veckan, hon frågade mig; ” Men detta tycker du väl fortfarande är roligt? Att åka ut och fota på riktigt” Med det menar hon att jag inte gillar skolans sätt att utbilda mig, eller att förbättra mig som fotograf, jag nickade och sa: ”Jo, jo men det är klart”..

 

Det är inte klart, jag tyckte kanske där och då att det var lite roligt, men inte fullt så som jag tidigare tyckt.

 

Någon dag senare började redigeringen, första två bilderna blev helt sjukt bra och mina händer började skaka. Fysiskt skaka. Jag var så himla nöjd och motivationen att jag kunde och ville fanns på plats. Det var då dags att sova och när jag nästa dag skulle återgå till det arbete jag så gärna ville gjort kvällen innan, fanns varken tron på mig själv eller motivationen där längre, jag ville faktiskt inte.

 

Johan, min skolas rektor (fd. Fotolärare) nämnde fotoskolan i Göteborg och förklarade lite om den yrkesförberedande högskolan. Mitt intresse var tveksamt men efter att sett hemsidan visste jag att jag ville veta mer. Därefter nämnde jag för honom att jag inte längre fotar som jag gjorde och motivationen inte är där, han sa: ”Alla har sina svackor det hade jag också. Det kommer tillbaka, det tar bara lite tid”.

 

Men nu har det gått nio månader sen jag i januari lovade mig själv att komma någonvart, att vara ett steg närmare min slutdestination. Det var för nio månader sedan, och nu frågar jag mig själv: Är detta allt som blir av mig? Med en klump i halsen skriver jag detta för jag behöver någon som förstår, eller rättare sagt; Jag behöver själv förstå. Vart ska jag ta vägen när jag inte riktigt vill? Vad ska jag göra när jag i mer än sex år har vuxit och vetat att jag vill just det här? Vad skulle jag göra om jag var den som gav upp? För jag vill inte vara tjejen som går ut gymnasiet utan en plan, för jag vet ju vad jag vill göra, men vad händer om det är inte det jag ska göra?

359. Du ser inte alltid det som finns framför dig

Canon EOS 600D + EF 50mm f.1,8 + Photoshop CS6
 
Det finns mycket vi tar förgivet. Människorna runt omkring oss, de saker vi har och den tiden som man tror är evig.
 

Jag gör det också, om och om igen har jag varnats om att inte ta saker och ting förgivet, men lika fort glömmer man bort det igen.

 

Det kommer en dag, du ligger i sängen och någon kommer in. Personen sätter sig bara en liten bit ifrån dig, på samma säng som du slö surfat flera timmar på. Personen öppnar munnen och bara sekunder senare faller tårar längst dina tidigare torra kinder och leendet du haft från en bra dag försvinner. Något har hänt och aldrig igen kommer något någonsin vara som förut. Någon du tidigare tagit förgivet, finns inte längre där och hela din färglada värld vänds upp och ner och blir svartvit. Vart tar man vägen när ingenting står rätt till och det finns ingenting du kan göra för att ändra det? Vad gör man när allt du tidigare känt en trygghet i, försvinner? Vad ska man göra när ingenting kan bli värre, för det du fruktat mest, hände?

 

Man kan säga att det är som en täppt näsa. Innan var allt normalt men nu känner du inte längre någon doft. Allt du vill är att det ska vara som innan, och nu uppskattar du äntligen det som tidigare varit normalt. Väl efter att allt blivit bra, glömmer du bort det lika fort som det kom, och utan att titta tillbaka; tar du det som kallas normal, förgivet. Du glömmer bort och slutar uppskatta det lilla, det lilla som gör det stora. Det som var så normalt att du inte insåg att det var där, det som alltid funnits och som du aldrig någonsin trodde skulle försvinna, försvann. 

 
 

353. It might work

Canon EOS 600D + EF 50mm f.1,8 + Photoshop CS6
 
 
 Okej, jag vet det var längesedan jag skrev här. Det var längesedan jag ens rörde något som hade med bloggar att göra. Teknologi strul och en sommarjobbande trött och omotiverad Moa var vad som hände. Sanningen är att jag i sommar lade allting på is och valde att inte då göra något som jag vanligtvis gjorde. Jag hade ingen motivation eller någon som helst lust att fota eller skriva. Jag vet inte vad som hände, men när privata saker går dåligt, motivationen försvinner och allt du gör är att äta,sova,jobba så är jag ganska säker att du inte längre finner ork. Jag skrev en del, trots att det inte fanns motivation, fotandet däremot.. Tja låt mig ta det lite positivt: Jag fotade i alla fall en hel vecka i rad när jag var i Dalarna. 
 
Jag lovar, det ska bli skillnad. Detta är vad jag vill med hela mitt hjärta, men det svider just nu i mig att säga att jag faktiskt ljög lite i den mening. Sanningen är sådan; jag vet inte. Jag vet inte om jag vill hålla på med foto, det är det som får mig må bra men samtidigt kan jag känna att jag blir stressad av att tänka på hur mycket jag måste göra för att komma dit jag vill, för egentligen vet jag inte ens min slutdestination. Jag vill skriva, det vet jag. Däremot om fotandet fortsätter som något jag vill, det återstår att se. Misstagen var nog att välja en fotolinje, för när fotandet började i skolan, försvann den gnistan jag hade. Inte vet jag varför, men inte heller vet jag vad jag annars ska göra, för fotandet är allt jag vet, och allt jag någonsin velat. Vem vore jag, om jag skulle sluta efter 5 års kämpande. Vem vore jag, om jag gav upp halvvägs? Vem vore jag, om det inte vore för fotandet. 

294. Inspiration

 
 Sakta men säkert har min inspiration och motivation kommit tillbaka och just nu är fota allt jag vill, trots det så väntar jag på solens strålar och om det förutsatta bra vädret verkligen kommer i morgon så ska jag för första gången på några veckor gå ut på min egna vilja och fotografera. Har saknat det. 
 
My inspiration and motivation it back and all I want is to photograph, despite that I´ll wait for the sun and if the weather as planned is good tomorrow I will, for the first time for a few weeks, go out on my own and do it. I´ve missed it. 
 

292. Australien + Julia Trotti

Photo: Julia Trotti 
 
Just nu är varken motivationen eller inspirationen stor för mig, har tappad mig själv lite och vet inte riktigt hur jag ska ta mig frammåt. Känns som jag är fast på ett osynligt steg och därför vet jag inte heller nästa. Vädret bidrar inte heller till någon direkt hjälp och hur ska jag då hitta dit igen? 
 
Jag går in på facebook och ser att Julia Trotti har gjort ett nytt inlägg, jag tar mig en titt på hennes vackra bilder och ljuset som försvann glimtar till lite framför mina ögon, men det är inte motivationen att gå ut eller att ställa mig framför kameran i mitt rum som tänds till... Det är motivationen att ta mig dit jag en gång vill och ta mig till den livsstil jag så länge drömt om. Det slår mig att jag inte är jätte intresserad av just människor utan kläder och mode, att framhöva produkten och få fram en känsla i bilder. Jag är intresserad av helheter i fotografierna. Inte heller lockar Sveriges väder eller klimat, jag vill någonstans jag kan hitta magin dag efter dag. Jag vet att det är surrealistiskt att säga så, att inbilla mig att jag, Moa, skulle kunna ta mig dit av flera tusen med samma drömmar. 
 
Jag vet mycket väl att magin kan finnas i Sverige, det finns överallt, där man minst anar det, men något tänds inom mig och jag vill till Australien, vill se dessa vackra miljöer och jobba där. Jag vill vakna upp i ett somrigt Australien men ändå veta att jag har Sverige som en plan B. Kanske är det inte landet, eller Julias fotografier, kanske tänds bara ljuset av hopp och tro... Eller så tänds bara kärleken till fotografi återigen och jag inser hur mycket jag verkligen vill det, även om det är i Sverige, Australien eller vart jag nu befinner mig. Jag vill inte bara fota i framtiden, jag SKA, oavsett hur mycket jag får kämpa. 
 

Right now, neither the motivation or inspiration big for me, has dropped myself a little and do not really know how to take me foreward. Feels like I'm stuck in an invisible step, and therefore I do not know nor the next. The weather does not contribute to any direct help and how am I going to find it again?

 

I go in on facebook and see that Julia Trotti has made a new post, I take a look at her beautiful pictures and the light disappeared glimpses a little before my eyes, but that is not the motivation to go out or to stand in front of the camera in my room that lights up to ... This is the motivation to take me where I once like and take me to the lifestyle I have so long dreamed of. It strikes me that I'm not really interested in that people without clothes and fashion, to framhöva the product and obtain a sense of pictures. I am interested entities in the photographs. Nor attracts Sweden weather or climate, I want somewhere I can find the magic day after day. I know it's surreal to say so, to make me believe that I, Moa, could take me there by the thousands with the same dreams.

 

I know very well that magic can be found in Sweden, it is everywhere, where you least expect it, but something light within me and I want to Australia, would like to see these beautiful environments and work there. I want to wake up in a summery Australia but still know that I have Sweden as a plan B. Maybe it's not the country, or Juliet's photographs, perhaps illuminates only the light of hope and faith ... Or it illuminates only the love of photography again and I realize how much I really like it, even if it is in Sweden, Australia or wherever I now find myself. I do not just shoot in the future, I will, no matter how much I may struggle.

Sorry for the bad english, translated it on Google. 

 
 

281. Je Suis Charlie

Because of the horrible drama in Paris,France I´m going to whrite this, just becuase I want you to realise:
 
Killing is wrong, 
No matter why it became murder
It doesn´t matter if it was terror or not
 
I think we should make fun of the world
Why not?
Because if you wanted the magazine to stop,
well you stop too then.
Stop lauging at typical black people jokes
At jesus things at tv-shows like family guy
Stop thinking it´s not racism if you say something about white people,
Stop lauging about for example: Swedish things because
Hey! I just might get angry about it?
 
No! Be louder! Laugh and have fun
Be the person you are
 
Those journalists knew themselves
what kind of riskes they took by publishing things 
They knew they got threatened
Needed security that wasn´t there
 
So, why didn´t they stop?
because they lived for it
They loved the jokes and criticalism
If you don´t like
Well.. Don´t read it
Don´t you care
 
I have no idea who you are
But killing is wrong
No matter what
No matter if they made fun of religion
or politics
Don´t you dare laughing at anyting again
if you the free word shouldn´t exist
 
The free world exist
It is in our world 
and we love it
It is because for that we can be who we are 
So don´t you dare
Just stop blaming and telling people something is wrong
They have their own opinion
 
Killing is wrong
No matter what
- Moa Andreasson, 15/01/08
 
Before you comment something: I do not know everything and I do not have all the information but this is my own opinion so please respect. Je Suis Charlie. May you rest in peace. 

274. Make the light yourself

 Canon EOS 600D + EF 50mm f/1.8 ll  
 
Om det inte finns något ljus, måste du skapa det själv - 2014/12/29
 

265. Nitton punkter om politiken just nu

Jag är 16år och älskar att prata politik, jag har inte världens koll jag vet, men jag ser hur riksdagens kaos påverkar och hur valet i September inte fick det resultatet som folket valde, trots att det var exakt vad folket ville. Här är mina anledningar varför rödgröna borde få den chans de blev valda till att få och varför SD inte borde bli valda (eller tredjestörsta parti) samt varför Alliansen inte har vårt (i alla fall mitt) förtroende:
 
(Innan du läser: var medveten om att jag inte har jätte koll. Dessa punkter är hur jag ser på det och hur jag har tolkat det jag sett och hört. Mina åsikter behöver inte vara lika dina. Återigen: Är ej påläst om allt utan detta är endast utifrån min egna tolkning.)
 
Sverige demokraterna:
De blockerar för vem som än blir vald till statsminister eller vilka som än sitter i regering
De styr allt trots att de inte har majoritet
De lurar väljare genom att ha ord som låter bra men som egentligen inte är så bra
De vill hjälpa folk på plats, visst är det bra? Men hur har de tänkt göra det om man inte kommer in i det länder där det är kris? 
Högt uppsatta i partiet har yttrat sig rasistiskt gång på gång
De är ett främlingsfientligt parti
De har förtillfället ingen parti ledare eftersom Jimmy är sjukskriven 
De är en av de stora  anledningarna ill omval
Det verkar som de leker ett slags makt spel i riksdagen
De försvarar sina 13%, det är jätte bra, men när 87% är emot ska de inte ha så mycket makt som de faktiskt har
Inget annat parti är villiga att samarbeta med dem, eller ens prata med dem pga vad de står för 
De kan rösta ner allt 
 
Alliansen: 
De vägrar överväga 
De vill inte samarbeta hur mycket än S+M anstränger sig
Moderaterna har ingen partiledare
 
Rödgröna: 
De valdes i valet
De är störst i riksdagen
De väljer ett omval för att bevisa att det är folket som bestämmer vilka som ska styra, inte att alliansen ska vägra. 
Löfven valdes till statsminister av procent och förtroende, låt honom ha det då